maddepaddesvensson

Hittade detta i min mail nyss, hade helt glömt att jag skrivit det.

Hon var min farmor och jag saknar henne! Visst var jag irriterad ja till och med arg på henne ibland men min kärlek till henne var alltid oförändrad. Hon satt där vid köksbordet, tittade ut genom fönstret och vinkade alltid glatt när man kom. Nu när hon är borta är det just detta jag saknar, ett välkomnande leende när man kommer hem, en knack på rutan och en hand som vinkar. Kunna gå in och prata några ord, berätta om sin dag, få veta lite om hennes. Allt det där vardagliga, saknar jag.

Hur hon satt i sin vita stol vid knuten och njöt av de sista solstrålarna en varm sommarkväll medan katten låg och njöt på trappen framför henne. Hur hon ogärna ville gå och lägga sig innan vi kom hem med båten, hur nyfiken hon var på vart vi varit och hur många grader det var i vattnet.

 Hon var min farmor och jag saknar henne! Hon har alltid varit den pigga och glada, nu när jag tänker efter tror jag inte att jag en enda gång har sett henne arg eller irriterad, hon tog allt med ett leende och ett skratt. Hon fanns alltid där, och med henne kunde man prata om allt. Berättade jag något om en pojke jag träffat så kontrade hon snabbt med att berätta hur hon och farfar haft det, hur kan klättrade upp till hennes rum på en stege när han egentligen inte fick, hur han skjutsade henne på ramen på sin cykel efter danser och hur orolig hon var när han var ute på havet.

 
Hon var min farmor och jag saknar henne! Hon var snål det var hon, det är inget att sticka under stolen med. Men hon har aldrig haft mycket pengar och den värld hon levt mesta delen av sitt liv i var en annan än den vi känner. Även om hon var snål när det gällde mat och saker till sig själv, så har hon aldrig varit snål mot sina barn och barnbarn. Hon var en mor och farmor i ordens alla bemärkelser!

 
Hon var min farmor och jag saknar henne! Nu i efter hand kan jag till och med sakna hennes pekande med käppen, påpekande om fläckar på fönsterna och tjat om ogräs som måste bort. Varje gång jag kommer ut till Gyön tror jag att hon ska sitta vid sitt köksbord, le vinka och bara vara. Att jag ska mötas av ett glatt ”hallå ja, var det någon” när jag öppnar dörren. Men allt jag möts av är ett tomt fönster och ett tyst hus. Hon har lämnat Gyön med sin kropp, men hennes ande kommer alltid att finnas i varje andetag vi ”Svenssons” tar, i varje blomma som slår ut i trädgården, i varje äppelgren vi klipper bort från de låga äppelträden och i varje vågskvalp som slår mot stenarna på stranden. 

 Hon var min farmor och jag saknar henne! Vem ska nu berätta om allt otyg pappa gjorde, om hur det var i svunna tider och om vilka extrapriser det finns i Lanthallen och på Maxi? Jag älskade de där stunderna vid köksbordet då hon berättade om hur det var att växa upp på en gård med 13 syskon, hur det fick klippa av håret vid löss angreppet och hur arg hon blev när hennes bror Sven inte tyckte att körkort var något för tjejer.

 Hon var min farmor och jag saknar henne! Fika stunderna i trädgården när den som ville fick komma och få sig en kaka är nu borta. De där dagarna då pappa och Mattias tog en paus i det jobb de höll på med just då, jag innan jag skulle hasta vidare till teatern, Mia när hon var på besök eller mamma om hon inte låg och sov på altanen. Farmor satt där med sina solglasögon, den vita kepsen och en Journal i handen, det var hennes ställe, det var hennes plats, det var hennes paradis!

Hon var min farmor och jag saknar henne! Molle, Fia, Rummel, Stopp, Skipo och trettioett. Till och med det saknar jag, jag som inte ens tycker det är kul att spela! Men det var något som fick farmor att lysa. Man såg spelglädjen i hennes ögon och aldrig att hon lät någon vinna. Ända sedan vi barnbarn var små har hon aldrig låtit oss vinna, vi har lärt oss i den hårda skolan och jag tror att hon tyckte det var lika roligt att vinna då som hon gjorde nu på äldre dagar! Hennes leende och skratt när hon lyckades knuffa ut någon på Fia eller när hon lyckades ta två mollar under samma spelomgång. Aldrig har väl en människa myst så mycket och sett så nöjd ut som vid dessa tillfällen! Ska jag vara helt ärlig så lät jag henne vinna ibland bara för att jag visste hur glad hon skulle bli!

 

Hon var mitt allt, hon var min bästa vän, hon var min farmor och jag saknar henne!